Therus, J. 2025. Ett monument i landskapet. En stensättning från förromersk järnålder i Södertälje. L2015:3281 (stensättning) & L2024:4669 (härd), Östertälje 61:9, Södertälje socken & kommun, Stockholms län, Södermanland. Arkeologisk undersökning. Arkeologgruppen AB rapport 2025:20.
Hösten 2024 genomförde Arkeologgruppen AB en arkeologisk undersökning inom fastigheten Östertälje 61:9 i Södertälje socken och kommun, Stockholms län. Uppdraget innefattade de två kända fornlämningarna L2015:3281, en stensättning, och L2024:4669, en härd. Samtliga lämningar undersöktes och togs bort inom ramarna för uppdraget. Undersökningen visade att stensättningen L2015:3281 omfattar minst fyra konstruktionsfaser, möjligen fler. Fas 1 utgörs av en stencirkel som omgärdar en svacka fylld av svart silt. Mörkfärgningen innehöll inget synligt kol, men den makroskopiska analysen visade på riklig förekomst av träkolsfragment från tall och god förekomst från ek, samt obestämbara fragment. Kolbitarna uppvisade spår av insektsangrepp, vilket indikerar att fallved använts som bränsle. I Fas 2 byggs stensättningen ut med en större stenpackning, avgränsad av en yttre kantkedja. I stenpackningens norra del fanns en bendeponi, främst av brända människoben men även ett mindre inslag av obestämbara djurben. Ett ben kunde dateras till BP 2082 +/-59, eller perioden 349 f.Kr.–69 e.Kr. (95,4%, 2 cal.sigma). Med 88,3% sannolikhet kan perioden insnävas till 207 f.Kr.–69 e.Kr. vilket ger vid handen att graven sannolikt kan dateras till slutet av förromersk järnålder. Under fas 3 byggs en mindre stencirkel, eller inre kantkedja, ovanpå stenpackningen, vilken förhåller sig till den redan lagda cirkeln från fas 1. Ytterligare en ombyggnad sker i fas 4, då ett överlagrande skikt stenpackning tillförs, tillsammans med en jordmantel. I modern tid, under stensättningens femte fas, har den ingått i en tomt som använts som skulpturpark. En mängd större stenar, som troligen utgjort ett fundament till en staty eller urna, läggs upp på graven. Plantering av buskar och blommor innebär att jordmanteln omgrävts och stenar flyttats. Gravskicket stämmer väl med det som förekommer under bronsålder och äldre järnålder. Tyvärr kunde varken förundersökningen eller den efterföljande undersökningen slå fast om stensättningen legat i ett idag bortgrävt gravfält eller som en ensam solitär. Oavsett om den aktuella stensättningen legat relativt enskilt eller i ett mer gravtätt sammanhang visar dess många konstruktionsfaser att det haft betydelse över en längre tid och att betydelsen inte bara varit kopplad till en begravning utan även andra praktiker. Människor har också återvänt till stenmonumentet och byggt om, och på det under som minst några hundra års tid, från slutet av förromersk järnålder in i romersk järnålder. Härden L2024:4669 påträffades vid förundersökningen, då den också 14C-daterades till perioden 250–540 e.Kr., med störst sannolikhet inom intervallen 330–440 e.Kr. Den banades fram och undersöktes i sin helhet vid denna undersökning.